Den samiska kulturen

Sorsele kommun, Suorsán Tjeälddie, är en självklar del av Sápmi. Suorsán Tjeälddie har faktiskt flest renar, utslaget per innevånare, I Sverige och två levande samebyar som året runt följer sina renar ändå bort till den norska gränsen. En cykel om åtta årstider som sträcker sig från Gijrra, våren, när renkalvarna föds till Gijrradálvvie, vårvintern när renarna återvänder till fjällen för att kalva. Renarna är ett migrerande djur som går från fjällen till kusten och tillbaka, och renskötarna är nomader, precis som tidigare. Det följer naturligt att renen är central för den samiska kulturen: konsten, berättelserna och mytologin, kläderna och maten. Allt från renen kommer till användning. Man slänger inte det viktigaste som finns.

Det samiska sätter självklara spår i vår storytelling och kulturutbud. Samernas historia har berättats, inte skrivits ned. En av dessa storytellers var prästen och samen Anders Fjellner. Hans tänkartall finns kvar nere vid Vindelälven, vid kyrkan i Suorssá. Fjellner författade ett antal verkligt betydande samiska epos. Den mest kända, Päiven pardne, eller Solens söner, har gett inspiration för den samiska flaggans utformning.

Det är den starka traditionen av historieberättande och kulturbevarande som gör att den samiska livsstilen fortfarande är levande idag, och som gör att vi fortfarande kan ta del av tusenåriga traditioner att exempelvis bevara och tillaga mat. Från ett inköp av torkat renkött på Anders Skums Fjällvilt i butiken i Gávtjávrrie (Ammarnäs), en jojk av Sara Ajnnak i Dráhkie (Gargnäs), till att du bor över på det magiska fjällboendet Geunja, omfamnas du av samisk tradition och historieberättande. På samma sätt är det när du kliver in hos sameslöjderskan Margareta Grahn – och får reda på skillnaden i mönstret på ett tennarmband, exempelvis hur fjäll och vatten och man och kvinna ser ut. Eller när Sápmivisti tar med dig ut i markerna och lär dig göra perfekt gurpi. Allting i en historia som tål att berättas vidare från generation till generation.